En knöl i bröstet

Ikväll har jag tittat på dokumentären "En knöl i bröstet", inklämd i soffhörnet med en kudde att krama. Ja, för det här med cancer skrämmer skiten ur mig och är något av det mest skräckinjagande jag vet och det är den största rädsla jag bär med mig i livet. 


Varje gång jag ser ärret på mitt vänstra bröst tänker jag på den rädsla jag upplevde för tio år sedan. När jag tänker efter började det faktiskt då, när jag upptäckte en liten ärtformad knöl i mitt vänstra bröst. Till en börja undvek jag att känna eller komma åt bröstet och jag ville inte prata om det. Men tillslut lyckades min dåvarande pojkvän övertala mig att gå till vårdcentralen. Jag kom till en mycket bra läkare som direkt remitterade mig till ett sjukhus för att få genomgå en mammografi. Han sa att min ålder talade emot att det skulle vara bröstcancer men informerade mig om att man alltid skulle ta det på allvar. 
Efter några dagar var det dags för mammografi och dit åkte jag i sällskap av en god vän. Efter mammografin bad de mig vänta i väntrummet medan de kollade på bilderna. Efter ett tag kom en sjuksköterska och hämtade mig och berättade att man ansåg det nödvändigt att även göra ett ultraljud. Då blev jag livrädd och benen svåra att stå på. Med darrande steg klev jag in till en läkare som var redo att, med hjälp av ultraljud, undersöka bröstet. 
När undersökningen var klar förklarade läkaren att det man såg verkade ofarligt men att man för säkerhets skull ville genomföra en liten operation för att avlägsna knölen. För även om det tycktes ofarligt så var det inget som skulle sitta kvar.
Jag var livrädd den dagen jag operarades men läkaren som genomförde operationen kunde efteråt lugna ner mig med att berättade att det man tagit ut var en vävnadsknuta, alltså totalt ofarlig!!!
Naturligtvis var det underbart att höra, fantastiskt! Även om knutan skickades iväg för analys var jag aldrig orolig inför svaret eftersom läkaren varit så säker. 


Sedan den tiden lever jag med en inre oro för att drabbas av cancer. Inte bara skräcken att jag, utan...nej, jag tänker inte ens skriva det!