Relation!

Funderar på relationer och hur de ser ut till olika människor i min närhet. Jag är uppvuxen i en familj som i många avseenden påminner om filmen "Tomten är far till alla barnen". På den tiden då mina föräldrar separerade och träffade nya partners kallades de nya familjemedlemmarna plast- mamma, pappa, bror, syster, ja name it, jag har haft dem alla. =) Det gör mig inte varken särskilt drabbad eller olycklig för jag har haft en mycket bra uppväxt och kan inte känna någon tillhörighet till det negativa uttrycket "skilsmässobarn". 
Med tiden har "plast" blivit "bonus" och jag tycker faktiskt att det låter mycket bättre för det är så jag ser dem, som en bonus. De kommer aldrig att bli som min riktiga mamma, pappa eller syster men det känns tryggt att ha fler människor nära i livet. Förr i tiden var det vanligt att vi bodde tillsammans, flera generationer i samma hus, nu bor vi tillsammans i bonusfamiljer. =)
Men jag har faktiskt haft turen att växa upp i en familj där osämja inte varit anledningen till skilsmässan och på så vis har vi kunnat umgås iaf. Min familj har till och med innefattats av min mammas sambos ex. frus nya familj =) Slå det om du kan ;) Varken jag själv eller barnen i den familjen vet vad vi ska kalla varandra när vi presenteras för andra. Hmmm...


Ja, det var de nära relationerna, de i verkliga livet. Men de mest komplicerade relationerna är de som vi idag har så många av, med våra "vänner" på tex. Facebook. Där har man ju en sorts relation till människor man aldrig skulle ha haft kvar i ens liv om det inte varit för just fb. För att inte tala om bloggar. Jag har en sorts relation med människor jag aldrig träffat för att de skriver så bra att det på något vis fängslar mig. Det känns som att jag känner människan bakom bloggen för att jag vet vad hon eller han åt igår, vilka tankar hon går omkring med eller hur hans fru behandlar honom när ingen annan ser. Allt detta vet jag för att de berättat det för mig, via sin blogg. 


Som jag tidigare skrivit har jag under en tid följt Linda i hennes kamp mot cancer. När hon förlorade denna kamp och gick vidare kände jag mig så sorgsen. Som att någon jag känner gått bort. HUR kan jag känna så??? Om någon jag aldrig träffat! Jag har ju inte bara läst det i tidningen utan jag har följt henne VARJE DAG. Men kommunikationen har varit av envägs-varianten  och kanske är det just så man ska se det, som en sots kommunikation. Men var stoppar man då sina känslor? För de kommer, vare sig man vill eller inte! =)