Ja, så går det, humöret.
Idag brann tårarna under ögonlocken. Men inte förrän maken lämnat huset lät jag dem rinna, gömd i tvättstugan så att inte barnen skulle se. Det är ju egentligen inget konstigt att gråta men ändå försöker jag dölja mina tårar. Ja, nu är det ju inte så att de rinner så ofta men då saker går fel och känns hopplöst. Kanske förstår du? Jag vill att mina barn ska veta att det alltid är tillåtet att visa sina känslor men samtidigt är jag rädd för att mina tårar skulle "skrämma" dem. Vi, jag och min man tillsammans med våra barn, använder ibland uttrycket "jag gråter i hjärtat" om något som får oss att känna oss ledsna men att visa att vi gråter på riktigt, det gör vi inte.
MEN, efter kvällens gympa känner jag mig som en lärka och det får dom iaf se! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar