Jag har aldrig varit eller haft någon vinnarskalle. En klapp i ryggen och "ååå, grattis, vad roligt att du vann!!" har varit mer min melodi. Men sedan började jag spela golf och kämpade ständigt för att vinna över mig själv, bli bättre. Någonting hände och helt plötsligt ville jag vinna alla spel och tävlingar jag deltog i, hela tiden. Använder jag nu "åååååååååå, va roligt att du vann" så är det med sarkasm och djup ironi! Men jag anser fortfarande att jag kan hålla humör och är absolut ingen surskalle när jag förlorar...oftast inte iaf! =)
Nu var det så att vi började spela memory, mamma mot dotter, dotter på 5 år. Om du någonsin spelat det mot en 5-åring så vet du att det är svårt att ta hem den segern, om inte omöjligt! Hur jag än gjorde, vad jag än gjorde, så vann hon hela tiden. Naturligtvis blev jag glad för hennes skull (hon är ju min dotter och har med all säkerhet ärvt sin skicklighet ifrån sin mor) men nu, nu ska här tränas. För jag kan väl iaf få vinna en gång!?! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar