Vi är absolut inte ute efter att peka på någon. Syndabockar är inget för mig att finna när något är vad som måste förändras. En rad av fel som begås i en kedja av rutiner som brustit och där finns ingen enskild individ att lägga skulden på.
Igår när jag i panik och av ren ilska rusade in på skolan och möttes av personal som varken visste eller hade märkt att ett barn saknades, då rev det i hjärtat. När personal började peka på varandra och även på andra barn, då kändes sveket så otroligt stort. Sveket, inte bara mot oss föräldrar som lämnat det mest dyrbara vi har i deras ansvar, utan även sveket mot våran dotter som lämnades ensam.
Idag möttes vi av annan personal. Dotterns egen fröken och tillsammans med henne den personal som varit med under skoldagens avslut då dottern sattes på bussen. Ångerfulla och med en medvetenhet om att något gått mycket fel. Med en inställning om att rutiner måste ses över och att detta aldrig får hända igen. Mitt hjärta pustar ut. Tänk om jag mötts av dessa pedagoger redan igår...
Jag kan inte säga tack, det skulle vara fel ordval i situationen. Men, vilket ord passar bättre i stunden och till syftet att tacka pedagogerna som stod redo att möta mig och min familj i morse. Bemötande och åter bemötande, alltid a och o i alla situationer. Det är just så, genom proffisionellt bemötande, som man återfår ett förtroende!
Vad ska man säga...blir helt stum o mycket fundersam,Kramar till er!!! Kollegan
SvaraRadera