Om ingen vet, vem vet då?!

Jag vet inte var jag ska börja, men denna dag kommer jag att minnas så länge jag lever. Idag ringde min mobil och jag, som inte alls skulle ha varit i närheten av mitt skåp där jag förvarar mobilen under arbetstid, svarade medan varje hårstrå på kroppen reste sig i takt med rösten som i andra änden förklarade sitt ärende. 

- Jag har hittat en liten tjej efter vägen. Ja, jag har hittat din dotter i en snöhög efter vägen. Hon är väldigt ledsen och vill till sin mamma och pappa.

Ca en kilometer hemifrån hittades min lilla 6-åring. Förtvivlad och ledsen. Rädd, för att inte säga livrädd. Hon förstod på en gång att något blivit mycket fel när personalen på skolan skickat henne hem med bussen och ingen, varken maken eller jag, var hemma. 
Hon, som efter att ha fått testa hemåkning med skolbussen en gång tidigare men som anses för liten för det av sina föräldrar. Hon, 6 år gammal, blev överlycklig när personalen bad henne att klä på sig efter skolan för att gå till bussen. 
Hon, som inte anses stor nog av sina föräldrar för att få passera den lilla väg som leder till bostadsområdet ensam. Hon, 6 år gammal, gick idag själv över E45:an (och där fryser mitt blod till is!!!) när hon i förtvivlan letar efter sin lillebrors förskola. 

Jag mindes inte längre numret till skolan, till maken skriker jag bara i telefonen. Tårarna sprutar på både mig och dottern när vi efter en kort men samtidigt oändligt lång stund står tillsammans på parkeringsplatsen där hon lämnats av av det bekanta ansiktet. Tack gode Gud för att familjens vän hittade dottern och tack kära du för att du kramade och höll mitt barn, för att trösta och lugna, innan du valde att ringa mig.

Det har gått en och en halv timme från det att bussen lämnat skolan till det att jag anländer till skolan. Ingen, och jag menar ingen, vet att misstaget har begåtts. Ingen, och jag menar ingen, vet att de skickat hem ett barn som enligt schema ska vara kvar till sen eftermiddag. Hon hittas en timme och tio minuter efter att skolan slutat. Någon måste väl veta!?! Något har ju brustit någonstans och om skolan inte ännu upptäckt misstaget vad hade då kunnat hända om inte... nej dit ska jag inte gå ikväll.

Under en filt i soffan ligger vi hela kvällen och pratar om vad som hänt. Hur hon kände och hur hon tänkte. 

Jag kan inte hålla tårarna tillbaka när jag skriver detta, vet inte hur jag ska få ro att sova inatt. Hoppas bara att hon kan.
Min älskade lilla vän, mitt bästa i världen, INGEN får utsätta dig för detta. Ingen får utsätta dig för en sådan fara!

Om ingen vet, vem vet då?! Det svaret ska jag ha imorgon!