I väntrummet

Idag åkte jag till vårdcentralen för att genomföra en cellprovtagning. Eftersom dessa genomförs med tre års mellanrum inser man vad fort tiden går. För tre år sedan hade jag en liten bebis och hade då varit på besök på denna avdelning flera gånger under den aktuella perioden.
(Här kastar jag in ett tips. När jag ska till gynekologen har jag alltid kjol på mig. Alltså man känner sig ju bara så liten och utsatt när man står där avklädd från midjan och ner och bär på vetskapen om vad som väntar. Har jag då kjol på mig känner jag mig iaf påklädd fram till stolen...) 

För er som inte vet är väntrummet till mvc här i byn inte på samma ställe som till vc utan ligger en bit bort. Man måste gå ut genom entrén efter betalning och gå utmed huset och in i en annan entré för att komma till detta väntrum. När jag gick där grubblade jag alltså på tidens gång och hur jag gått där så ofta medan magen växte fyra år tidigare. Då kom jag helt plötsligt på att om jag vore gravid nu skulle det ju vara hur avslöjande som helst att behöva gå efter den där gatan. Där har förmodligen hundratals kvinnor smugit fram för att inte avslöja den växande magen påväg till första besöket på mvc.

Framme i väntrummet möter jag en kollega som nyss varit hos sjukgymnasten. Eftersom vi inte setts på ett tag hittade vi genast en massa saker att prata om så när barnmorskan (gynekologen?) kom och ropade mitt namn avbröts vi och jag gick in. 

När jag var klar och skulle gå hem var kollegan fortfarande kvar i väntrummet. Då händer det, kanske är det bara hjärnspöken, men när min kollega säger hej då kastar hon även en snabb blick...på min mage! 

Kanske var det bara mina tidigare grubblerier som iscensatte den blicken eller så är det den tanken som sveper förbi när man möter någon i barnfödaråldern på just det stället.

Och inte är jag väl sämre själv... jag vet ju också vem jag såg där, i väntrummet, på mvc! ;)