Har för första gången sedan jag var gravid med lille e arbetat heltid i en vecka. Aldrig har jag längtat så mycket efter helgen och aldrig har jag längtat så mycket efter mina barn. Det sliter verkligen i mammahjärtat att vara ifrån dem hela dagarna, även om jag har världens roligaste jobb! Som tur är så är detta bara tillfälligt och jag ska snart gå tillbaka till min halvtid igen. Men det är en bra erfarenhet för oss som nu får mig att uppskatta den tid vi har att tillbringa tillsammans under veckorna. Är det något jag ser skillnad på så är det inte minst barnens ork men även min egen. För visst är det skillnad för dem att åka hem med en mamma som arbetat halvtid mot den mamma som arbetat heltid. Vi kommer dit tillslut, när föräldradagarna börjar sina, även om planen är 75% så länge barnen fortfarande går på förskolan.
Jag vet att det är många som har det så här jämt och som faktiskt inte har något alternativ och det är verkligen ingen kritik till er. Alla gör vi väl det som är bäst för oss och vår egna familj! Var själv i den situationen då jag blev gravid efter den där gränser på 1 år och 9 månader och var "tvungen" att arbeta heltid för att få rätt till heltids- föräldraersättning.
Så det här är bara utifrån mig och hur jag upplevt det just nu. Skulle det här vara en verklighet vi var tvungna att finna oss i skulle jag naturligtvis göra allt för att hitta luckor och tid i det schemat!
...men för mig känns det just nu som att arbete på
heltid = nolltid (?!) tillsammans!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar