Till Helge...

Efter tre veckors regn har sommarkänslan uteblivit. Året är 1942 och A arbetar långa dagar på ett soldathem i Helsingfors. Under natten vaknade hon efter en timmes sömn av flyglarmet och plötsligt lystes himlen upp av bomber som exploderar mot marken. Hon söker upp ett skyddsrum och hon får dagen efter veta att 40 maskiner befunnit sig i luften, men det var aldrig något hon såg under sin flykt i mörkret. En svensk soldat från flottan i Stockholm har fångat hennes intresse och de delar sina erfarenheter i brev skrivna av kärlek. Hon fyller sidor fulla med hopp och förväntan men också av oro och ovisshet. Redan nu märks bristen på mat och ingen vet hur länge krig och hunger ska pågå. Trots ett pågående krig fortsätter ändå hennes liv att fyllas med innehåll och hon besöker biografer, spenderar tid med familj och vänner och hon dagdrömmer om framtiden. 
Hon har vid några tillfällen försökt ta kort på sig själv men inget blir tillräckligt bra för att skickas med i ett brev över havet men hon tackar ödmjukast för de foton som skickats till henne från den värmländska idyll hon en dag hoppas att få uppleva. Varje brev undertecknar hon, "Din A".


69 år senare sitter jag här med en hög brev framför mig, skrivna till min farfar. Jag skulle så gärna vilja läsa de rader han skrev till henne men de är nog för alltid förlorade. Vad som hände får jag aldrig veta. Farfar gick bort när jag var 5 år och min farmor finns heller inte kvar att fråga. Min farfar träffar senare en grann värmlandstös, min farmor, som han gifter sig och bildar familj tillsammans med.
Även om jag sitter här just för att denna kärlekshistoria aldrig blev mer än just ord på ett papper, så berör de mig. Samtidigt som orden värmer mitt hjärta kan jag inte låta bli att fälla en tår av ödmjukhet inför en kärlek som aldrig fick blomma ut och en kärlek vars historia för alltid finns begravd i det förflutna.