onsdag 5 november 2014

Itu, isär...

Jag börjar med att visa detta ordspråk. Så sant, så riktigt! 

Jag vill ge en rejäl klapp på axeln och ett "Bra jobbat!" till er alla som fixat uppdraget med att få familj, fritid, liv, familj, jobb och återigen livet att gå ihop. Till er andra, "jag förstår, det är fan inte lätt!" Som många av er vet, misslyckades jag! Det här året har till stor del handlat om att störta, krossas, gå sönder men också att börja resa sig upp igen. Jag vet att jag kommer att snubbla många gånger till (och gudarna ska veta att jag redan gjort det flertalet gånger under en väldigt kort tid).

Mina barn är mitt allt och jag önskar att de fick växa upp med illusionen av att kärnfamiljen är statisk. Men, vi kommer för alltid att vara en familj, det kan inget ändra på. Vi kommer dock inte att vara en kärnfamilj under ett och samma tak. Vår familj kommer säkert också att förändras, på ett eller annat sätt. Men det är en fråga för framtiden och just nu verkar alla må rätt bra, eller iaf bättre, i den nya situationen och i det nya livet. Jag tror att en viktig förutsättning för att barnen ska må bra, är att vi föräldrar gör det. För oss var det här alternativet, för att nå det resonemangets mål.

Men, jag skulle ljuga om jag sa att mitt hjärta inte sved när jag tittar på barnens teckningar av sin familj. Där alla står leende, hand i hand... Jag skulle ljuga om jag sa att inte hjärtat håller på att spricka när jag lämnar mina barn för några dagar hos deras pappa. Och självklart hoppar hjärtat över ett slag när jag tänker på framtida födelsedagar, högtider och semestrar. 

Jag vet att någon börjat krafsa på livet och startat resan med att gå vidare. Det motiverar mig...Så nu ska jag börja städa upp. Göra om och göra riktigt! Det är dags att ta reda på vad det lilla ljusskenet där framme egentligen är och vad det betyder att möta det...

1 kommentar:

  1. Hög igenkänning på det du skriver, med skillnaden att jag precis har börjat den där resan mot det okända, det som INTE är kärnfamiljen och det gör f-n ont. Ett misslyckande med stort M. Men man gör vad man måste för att barn och föräldrar förhoppningsvis ska må bättre i slutändan. En klapp på axeln till oss alla som gör så gott vi kan fast vi inte längre är kärnfamiljer.

    SvaraRadera