Facebook-vänner

"Nej, jag är inte vän med henne". Jag har precis svarat en bekant på frågan om jag sett om X fått barn ännu eller inte. Jag är inte vän med henne... det låter ju jättekonstigt men jag menar naturligtvis på Facebook. Det här kommer jag på mig själv med att svara ibland när någon frågar något om en tredje person. Det är liksom som en ny måttstock i vänskap. Man har vänner och så har man Fb-vänner.


För mina "vänner" vill jag kunna visa lite kort, skriva allmänna inlägg som inte är för personliga och bli inspirerad och glad av deras inlägg. Självklart vill jag även ha "koll" på gamla vänners nya liv och läsa en och annan "nyhet". Jag tycker det är roligt med Fb, men funderar ibland på vilka jag valt att ha i min vän-lista. 
En gång när jag var på affären mötte jag en "Fb-vän", personen såg mig, men hälsade inte. Detta fick mig att åka hem och på en gång radera, inte bara denna personen, utan ytterligare några ytligt-ytligt bekanta flög bort i samma knapptryck. Kan man inte säga hej, är man inte min vän, varken "i verkliga livet" eller på Fb. I dag är det gamla bekanta, nyfunna vänner, familj och släkt som trängs i min skara på 189, men jag undrar fortfarande om jag verkligen har så många vänner?


För vad gör man med sådana man egentligen inte vill vara "vän" med men som man inte heller "kan" radera. Jag har tex en Fb-vän som bara kan skriva om sin och sina barns sjukdomar. "Läkartid för N" "Nu har Q inflammation" "Ont i huvudet och svullet ben"... Vem tycker att det är roligt att läsa om det? Vad vill min "vän" få fram? Jag är faktiskt otroligt sugen på att skriva "För ovanlighetens skull!". Men det törs jag ju naturligtvis inte för då skulle vi nog bli ovänner och jag rädd för att vi inte enbart skulle bli FACEBOOK-ovänner?!

Filmtips!

Igår tittade jag och maken på film. Det var "I rymden finns inga känslor" som vann vår nyfikenhet och jag var nöjd över det valet. 

Den var både rolig och mysig med ingen jag bar med sig efteråt. Sådär som jag kan göra när jag sett något som verkligen berört. Ett bra betyg är iaf att jag orkade hålla mig vaken och se hela filmen, det tillhör inte vanligheterna längre! 

Träningspass två avklarat!

Jag har efter fem år på latsidan börjat passträna igen. Då, för fem år sedan, flyttade jag till Karlstad, blev sambo, gravid och full av ursäkter... Alla småbarnsföräldrar vet ju hur en vanlig vecka med arbete och förskola kan se ut. Sambon, som idag är min man, hade sin träning två kvällar i veckan och matcher på helgerna och det på allt annat vardagslunk, gjorde att veckan kändes fullbokad. (Jag vet, URSÄKTER!!)  Jag försökte mig på att köpa en träningsvideo och gympa i vardagsrummet när barnen sov, men det var faktiskt inte så roligt, saknade människorna runt omkring. En pilatesboll införskaffades men har bara använts av barnen som lekboll och aldrig till sitt rätta syfte.
Träningskläder införskaffades till min hemgympa så när det nu var dags att komma igång igen var det "bara" att ta fram dem och det skulle naturligtvis göras i sista sekunden. Men...var fanns dom egentligen? Då slog det mig att jag använt både tröja och byxor som "slapp-kläder" och tydligen hade jag suttit mycket på rumpan för där fanns nu ett litet hål. Så med noppig tröja och nylagade byxor åkte jag iväg till hallen. Just det, vattenflaska fick jag köpa på macken påvägen dit. Förberedelse, NOLL! Behöver jag tillägga att jag gömde mig längst bak under passet?

Men nu är jag igång igen, corepass nr. två avklarades igår på lokala Friskis & Svettis. Jag SKA komma iväg en gång i veckan, det är ett måste. Fler pass är bonus och en bra sådan! =)

Gipsstrumpa.

Tyvärr har olyckan varit framme för en liten medlem i familjen och ett brutet ben blev resultatet av en annars underbar dag i skidbacken. Jag ringde då en bekant och frågade om hon hade tid och lust att sticka någonting som kunde värma tårna som sticker fram ur gipset. B. fick en idé och skulle genast sätta igång.

Eftersom man fick välja färg på gipset blev det den här fina lila färgen =) (Roligt att man kan välja färg själv idag, förr fanns väl bara vit? Nu krävs dock spritpenna för att kunna måla på det.) Dagen efter mitt samtal med B. fick vi en stickad strumpa med långt skaft. Så i morse slapp min lilla tjej frysa om tårna när vi skulle ut och termometern visade minus 18.

Visst var den fin?! B. är så duktig och naturligtvis matchade den strumpan till friska foten (och gipset) också! Högst upp på "gipsstrumpan" finns ett band att dra åt så att strumpan inte kan glida ner. Nöjd är bara förnamnet! =)

Hur börjar man..?

...eller låter bli att sluta. För nu så, nu har jag äntligen kommit igång och ska börja blogga. Hoppas att detta inte är ännu ett av mina projekt som avslutas då jag inser att jag varken har tid eller lust att fortsätta. Jag tänker på alla olika idrotter jag började med under skoltiden och som alltid slutade med sjukdomspåhitt och andra mer eller mindre trovärdiga ursäkter. Eller alla instrument jag skulle börja spela och resultatet idag består av ... hm... inte ett enda ackord på gitarren. =) Mitt senaste projekt startade för två veckor sedan. Maken fick minsann höra om alla detaljer i villan som inte genomgått en fullständig renovering då lister mm. fortfarande saknas. NU skulle JAG fixa äldsta barnets rum och fort skulle det gå, det skulle han få se! Ringde min pappa som (som alltid) ställde upp med en helg till mitt förfogande. Började skrapa av färg och gamla struktur-tapeter men efter 3 timmar och 1,5 meter färdigskrapad vägg hade jag tröttnat. Ja, också var det ju allt det där roliga jag missade när jag stod där och slet... Sååå...ja, maken fick rycka in och skrapa resten medan jag tittade på tv eller gjorde massa andra nödvändiga sysslor. När det var dags för spackling, tapetsering av väv mm...ja, då fick maken rycka in men väl medveten om att ; DETTA är MITT projekt, du må vara den som arbetar men se dig som anställd av mig , projektledaren! I skrivande stund är min anställde målare tillika make och inhandlar de tapeter han till helgen ska sätta upp...i sällskap av min far =)